tedee

Åh, underbara dag! Den 28e januari kommer gå till historien som den dagen då jag tog körkort. Bestämde mig i mitten av december att jag skulle ta körkortet och till en början var jag orolig som få. Hade värsta ångesten över uppkörningen och att jag skulle kugga. Vadå tänker ni säker då.. Men jag hatar att misslyckas. Det är det värsta jag vet. Jag har blivit bättre på att hantera misslyckanden, men jag har fortfarande grymt höga förväntningar på mig själv.. speciellt när det är något jag verkligen vill. När jag var mindre kunde jag inte ta ett misslyckande, Oh no, istället blev jag jävligt förbannad på mig själv.

Om jag hade två poäng från full pott på ett prov kunde jag bli arg. Dom där frågorna borde jag ha kunnat! Så blir jag än idag, förbannad på mig själv om något inte går riktigt som jag vill, men inte till den grad som när jag var liten. Nu försöker jag istället undvika att ha några förväntningar alls, för då om man klarar det och lyckas blir man så jävla glad. Och om det skiter sig, whatever, man hade ändå inga förväntningar.. nä, nog pratat om sådant som är historia. Vi förändras allt eftersom åren går. Oftast till det bättre, men även ibland till det sämre. Något som jag lärde mig när jag var liten var: Bara man vill något riktigt mycket, så klarar man det. Man får ha lite jävlar anamma! Det var ungefär 1½ månad sedan jag bestämde mig att ta körkortet innan riksgränsen, och se på fan, I made it!

Kan fortfarande inte riktigt förstå att jag får köra bil all alone. Det känns på något sätt jäkligt stort, ett körkort ger en sån där frihetskänsla.. men samtidigt så är det avgörande över på 30 minuter. Man lägger ut en jäkla massa tid och pengar på körlektioner, teori och att övningsköra med sina föräldrar.. och på 30 minuter avgör en person om man är lämplig eller ej. Känns som att 30 minuter är en liten fis i rymden, men tänk att dom där 30 minuterna kan göra sådan skillnad. Jag tror inte riktigt att jag kan förklara så att ni förstår hur jag tänker. Det är svårt det där, att sätta ord på tankar och känslor.

Well, jag har änteligen ett körkort. Det var väl det jag ville få sagt. By the way, JAG fick köra M's bil idag. Jag, Therese, fick köra hans evo. Det trodde jag aldrig skulle hända, men så fel man kan ha. Och nej, jag körde inte sönder den. Denna underbart glada dag har övergått till en mindre glad dag, för imorgon åker jag till riksgränsen, eller rättare sagt katterjåkk, där jag ska jobba. 6 timmar på tåget, 4 månader i fjällen.. En hel jäkla evighet. Men vi klarar det!